onsdag 21 september 2011

Att oroa sig för sina barn

God dagens alla onsdagsfjun!
Här hemma kan det ibland, tro det eller ej, florera en del frustration, drama och hysteri i luften ;)
En dag när vi kom hem från jobbet hade Johanna postat en ny önskelista för hennes efterlängtade 20-årsdag. Hon hade som en god student suttit hemma hela dagen för att plugga svenska och samhällskunskap och eventuellt kan man utläsa en aning frustration i budskapet ;) Den ursprungliga listan syns till vänster i bild.. två A4-sidor med prioriteringar och förklaringar om vi mot all förmodan inte skulle förstå vad hon menar med sina önskningar ;)


En annan sak som inte är så rolig utan skrämmande och väcker tankar om tacksamhet och om att ta vara på varandra och dagarna har hänt här.
I måndags när vi hämtade Mattias efter skolan för uppstart av övningskörningen så berättade han att han just ramlat ner för en trapp i skolan och nu hade en förskräcklig huvudvärk och var väldigt yr och mådde illa.
Mammaprocessorn startade upp ögonblickligen, snabb, lugn, effektiv i datainsamlingen... hade han slagit huvudet, hade han tuppat av, hur ramlade han, hur landade han, hade han kräkts, hur hög var trappen, ungefär hur många trappsteg föll han, vad för slags trapp var det, när hände det, hade han några sår, kan han redogöra för händelseförloppet, har han minnesluckor?
Svaret jag fick var - Öööh.. stentrapp, 10-15 trappsteg, steg fel och föll framlänges nedför hela trappen, näää jag slog inte huvudet.. jag tog emot mig och det gick ganska bra (!?) jag minns allt, en vaktmästare hörde att jag ramlade och hjälpte mig ut.
Ookeej (ljudet av en mycket skeptisk Mamma).. om du inte slog huvudet, varför har du då kraftig huvudvärk, yrsel så att du knappt kan gå och mår illa? Är du helt säker på att du inte slog i huvudet? Han var helt säker!
Svaret jag fick när jag ringde sjukvårdsupplysningen var att avvakta eftersom han inte svimmat eller kräkts men jag var helt tvärsäker på att det var allvarligare än så och helt övertygad om att han slagit huvudet i fallet. När vi kom hem såg jag till att vi fick ordentlig mat så att vi skulle stå oss lite ifall-att sådär ni vet. Mattias åt ingenting utan blev gradvis sämre och låg helt utslagen i sängen så jag tittade till honom med jämna mellanrum och väntade... efter två timmar kom kräkningarna och vi åkte till akuten.
Efter fem timmar på akuten konstaterades det vid röntgen att han hade en spricka i skallbenet och en blödning mellan skallbenet och hjärnhinnan och vi blev skickade till NIVA. Nu har han legat där för övervakning i två dygn. Idag ska han förhoppningsvis få flytta över till en annan avdelning och har vi tur så får han åka hem i morgon eller på fredag.
I efterhand har jag pratat med skolan och fått veta att den vaktmästare som tog hand om Mattias uttryckte att Mattias inte var "helt redig i talet" efter fallet och jag kan tycka att han skulle ha stannat dom tio minuter det tog för oss att komma dit, för att prata med oss och berätta om incidenten. Den upplysningen kunde ha klargjort för mig att:
1. Han slog faktiskt i huvudet och tuppade av!
2. Han var desorienterad
3. Kraften mot huvudet var tillräckligt hård för att påverka talet under en kort stund när han kvicknade till!
Det här skulle naturligtvis ha lett till att vi åkt direkt till akuten i stället för hem och kanske skulle det också ha skyndat på processen när vi väl kommit till sjukhuset, jag vet inte, det var kaos på akuten den dagen så det hade kanske inte gjort någon skillnad alls, men kanske hade det gjort det.
Nu efter två dygn när vi vet att han blir bättre och chocken släpper och man slappnar av en smula samtidigt som hjärnan sakta men säkert börjar släppa in tanken på det som kunde ha hänt kommer gråten. Nu när vi börjar bearbeta händelsen och analysera det hela, börjar det sakta gå upp för oss vilken otrolig tur vi har haft och exakt hur mycket värre det kunde ha varit!
Man saknar ord för att beskriva hur tacksam man är för att skadorna inte blev värre än dom blev.

Ha en skön fortsättning på veckan och ta hand om varandra!
Kram Karin

14 kommentarer:

  1. Men herregud så hemskt! Vilken ofantlig tur han hade. Tänk vad fort det kan hända!!
    Ta hand om varandra.

    Många kramar till er.
    /Johanna

    SvaraRadera
  2. Men milde himmel,vad hemskt!!!!och vilken tur att det går åt rätt håll!!!Ibland är det bara ett ögonblick av okoncentration ..........och olyckan är där!!!
    Sköt om den stackarn och varandra!!!!
    Kram/Anne-Lie

    SvaraRadera
  3. Otäckt! Föräldrars mardröm det där. Och extra jobbigt att inte vara med från början. Men ett intyg på att första intitutionen/tanken oftast är rätt! Hoppas att han kryar på sig snabbt och snart mår bättre! Kram till dig!

    SvaraRadera
  4. Usch ja, det är lätt gjort. Små saker som kan få stora konsekvenser. Det är helt ok att gråta! Men försök att inte tänka på allt som kunde hänt. Fokusera på att han är frisk och mår bra:)

    Kram Marie

    SvaraRadera
  5. Men usch vad otäckt!!
    Vad skönt att han mår bättre nu!
    Tänk positivt och försök "glömma" alla otäcka tankar!

    Styrkekram från mig

    Tina

    SvaraRadera
  6. Fy, vad otäckt! Skönt att det gick bra trots allt. Känns väldigt aktuellt för mig just nu. Vaknade häromnatten med total desorientering och en yrsel som var fruktansvärd. In till Akuten, misstänkt stroke, hjärnröntgen och neurologiska undersökningar. Kaos fram till beskedet att det var sk Kristallsjuka, godartad lägesyrsel.Djävulsk åkomma, men helt ofarlig!Så jag är också tacksam över livet, lite darrig och omskakad av det oförutsägbara i tillvaron.
    Lider med din son och med er, känner för er trots att jag inte känner er!
    Trogna läsaren Åsa

    SvaraRadera
  7. Usch, nu fick jag en knut i magen och slutade nästan andas när jag läste. Jag brukar säga att, om man har barn måste man känna till den snabbaste vägen till akuten!
    Där hade ni nog tur i oturen.
    Hoppas att allt är bra nu!
    Kram Elle

    SvaraRadera
  8. Tur att det gick bra i allafall! Men att ingen från skolan kontaktade..? Som du sa hade ni kunnat åka in med en gång.

    Puh! Som förälder är man ständigt mer eller mindre orolig för saker.

    Ha det gott!

    SvaraRadera
  9. usch det här grep tag i mig ordentligt. Hoppas att han är bättre och som sagt man blir så himla rädd när det händer de sina något.

    Var rädd om er och önskar er alla en skön helg.

    AnneLi.

    SvaraRadera
  10. Usch vad hemskt tur att ni åkte in till akuten! krya på sig! kram Sofia

    SvaraRadera
  11. Men hugaligen vad otäckt!!!
    Även jag kan tycka att det är märkligt att vaktmästaren inte stannade kvar alt. ringde sjukvårdsupplysningen när han såg hur sonen betedde sig...
    Kramar till er <3

    SvaraRadera
  12. Min första fråga som dyker upp är... "varför i h-vete inte skolan kontaktade er och varför inte vaktmästaren gjorde något! Jag blir lite smått irriterad!

    Skönt att det gick bra! Och hoppas han blir bra snart!

    Kram!

    SvaraRadera
  13. Fy va hemskt, usch. Ja skolan skulle nog ha tagit lite mer ansvar även om han är ganska stor nu. Vaktmästaren måste ju ha sett att det inte var som skulle.
    Hoppas allt kommer gå bra och att skolan tar sitt ansvar . Stora krya på dej-kramar till sonen och en stor kram till dej. Hanna

    SvaraRadera
  14. KnasigaKundenSomDrogTillJKPG27 september 2011 11:31

    Usch! Fy så otäckt! Jag hoppas verkligen att han mår bättre och har fått komma hem. Mammamagen knyter sig extra hårt när "barn" gör sig illa! Stor Kram

    SvaraRadera

LinkWithin

Blog Widget by LinkWithin