torsdag 13 september 2012

Arvet genom generationer





Nu står det hemma hos mig.
Min Farfars skåp som han byggde till sin snickarbod.
Skåpet som alltid fanns där med sitt spännande innehåll i snickarboden.
Dit jag alltid sprang det första jag gjorde när vi kom hem till Farmor.
Så länge jag kan minnas gjorde jag det, jag älskade min Farfars snickarbod med intensiteten man finner hos ett barn.
Där satt jag ensam i timmar och skapade, tittandes ut genom sågspånsdammiga fönster fulla med spindelväv uppflugen på hans höga stol med traktorsits. Stolen som var så hög för en liten flicka med fräknar på näsan som inte var äldre än 5-6 år, att jag fick lov att klättra på hyvelbänken för att komma upp. Fläcken på nedre delen av skåpet, där någonting utspillt hade stänkt upp minns jag också att jag ofta funderade på, strök med handen över den och undrade vad det kan ha varit som någon tappat och som stänkt på det viset. Det låg en tyst, vilsam stämning över rummet och vilka skatter man kunde hitta där inne. Saker som min Farfar påbörjat men aldrig hann slutföra innan han fick sin stroke. Jag minns inte att jag hann träffa honom före, bara efter. Jag minns honom som en kärleksfull man som alltid sken upp och blev så glad att han ibland brast i gråt när barnbarnen kom och hälsade på när han bodde på sjukstugan.

I många många år hade min Pappa skåpet i sin snickarbod och hårdnackat vägrade han att släppa det ifrån sig fast jag bönade och bad. Jag förstod aldrig riktigt varför eftersom han inte använde det. Så här i efterhand kan jag naturligtvis förstå, det var ju hans Pappas skåp och i min Pappas snickarbod levde fortfarande Farfars snickarbod kvar med maskiner och inventarier, fast i en annan gård. Man glömmer gärna att föräldrarna också är någons barn.
Det var så sorgligt att inte kunna ta med sig alla maskiner och låta snickarboden leva vidare hos mig, och att behöva röja ur och sälja dessa saker som förknippas med fina barndomsminnen. Saker som också förknippas med min Pappa som jag saknar varje dag även fast det i år är tio år sedan han alldeles för ung gick bort när han bara var 69 år.
Jag tog i alla fall hand om skåpet och hyvelbänken och dessa kommer jag aldrig aldrig släppa ifrån mig, inte ens fast mina barn bönar och ber ;)

Ha en skön Torsdag
Kram Krutan

5 kommentarer:

  1. Vilken underbar historia kring ditt vackra skåp, vårda både berättelse och möbel! Kram Mia

    SvaraRadera
  2. Nä, håll i dyrgriparna för sjutton! Fast alla kanske inte tycker att det är dyrgripar kom jag just på...kanske dina barn inte har samma goda smak som du;)?
    Kram, Åsa i Karlstad

    SvaraRadera
  3. Precis det där går jag igenom just nu..i viss mån. Mamma har gått bort och pappa flyttar till mindre lägenhet och jag vill ta hem varenda pinal..nästan. Vissa saker vet man ju vart dom kommer ifrån och hur mycket personerna som ägde dom älskade dom. Kan man inte kasta! Bara att göra plats och ta hem ;)

    SvaraRadera
  4. Så otroligt fint! Och så härligt att läsa din historia bakom det. Speciellt att få ärva något som stått en så varmt om hjärtat och som varit med hela livet. Önskar dig en fin kväll! Kram Anna

    SvaraRadera

LinkWithin

Blog Widget by LinkWithin