torsdag 14 mars 2013

Anna Karenina på gott och ont.

Keira Knightley som Anna Karenina



Uppenbarligen så framlever jag mitt liv i någon form av kulturell skymning, det är vad jag har fått höra.
Det är tydligen en allmänt utbredd uppfattning bland allt från sporadiskt besökande personer som tittar förbi på en kaffe, till arbetskollegor och semivuxna barn.

Det förhåller sig alltså på det viset att jag inte har sett någon annan Tarantino-film än den senaste Django unchained.
None whatsoever!
Django såg jag på bio när den kom och tyckte att den var kalasbra. Här kan man tycka att bara det faktum borde rendera mig ett eller annat poäng på den allmängiltiga kulturskalan ;)

Det här är alltså vad som har utspelat sig de senaste dagarna.
Jag har pratat film med någon person och så säger jag att den där Django var bra och sen nämner jag att jag inte har sett någon utav hans andra filmer, Tarantinos alltså.
Då händer samma sak, varje gång och med varje person.

Va? Ingen? (personen ser helt bestört ut)
Nej.
Men, men Kill Bill?? (personen tror helt enkelt inte sina öron)
Nej.
Personen i fråga börjar räkna upp alla filmer och använder med fördel fingrarna för att på så sätt understryka hur många filmer det rör sig om. Filmer som jag uppenbarligen har missat när jag mot bättre vetande, skrattandes med håret fladdrande i fartvinden, har rusat fram på den stora breda vägen av lättsmält Hollywood-underhållning ;)

Så här kan vi ju naturligtvis inte ha det, nej verkligen inte. Så för att råda bot på denna avgrund av kulturellt mörker i mitt liv så tänkte jag att vad är bättre än att se en film på bio. Mjukstarta lite så att säga. Och vad passar då bättre än Anna Karenina, jamen det blir inte så mycket mer kultur än så.
Tolstoj, Rysslan på 1800-talet.
Lite kultur light a la Hollywood, ett bra kostymdrama. Den har ju ändå fått en Oscar för bästa kostym!
I rest my case!

Nu är det ju så här att om man bara är något, bara en aning mer bevandrad i den kulturella mångfalden, det vill säga, inte helt analfabet när det gäller kultur och författare. Hey det hade till och med räckt att man var vaken när den här lilla delen av kulturhörnet serverades på silverfat i klassrummen i grundskolan så skulle man veta att filmen om Anna Karenina inte är den allra bästa att välja när man befinner sig en, hur ska jag säga, något känslomässigt ostabil period av livet.

Jag menar, hur tänkte jag?
Inramat av smäktande ödesmättad rysk musik i den svartaste av tonarter, mollackord som kan få vilken döing som helst att brista ut i hjärtskärande klagosång, utspelar sig följande under TVÅ hela timmar:

Olycklig kärlek, som leder till förbjuden kärlek, som leder till hjärta och smärta, som leder till uppslitande drama, som leder till, ja till brustna hjärtan och olycka!
Inget glatt lyckligt slut, så levde dom lyckliga... ja ni vet, nej bara gråt och tandagnisslan.
Döden döden och olycka!

Joråsåatt då vet ni!

Se inte den filmen om ni redan är lite under isen så att säga, kanske rent av lider av lite olycklig kärlek och så där som det kan vara ibland i livet. Nu har jag ju dessutom förstört slutet för er men det visste ni väl redan, hur den slutar menar jag, ni som var vakna och alerta i skolan, för det var ni väl va, allihopa? ;)


Så för att plåstra om själen lite går nu godingen Michael Bublé på repeat här hemma och gjuter lite olja på de känslomässiga upprörda vågorna med sin charmiga stämma.


Ha en skön kväll!
PussåKram
Karin

2 kommentarer:

  1. Jag är inte under isen i dagsläget, och den var ändå tuuung att se! Men fin! Om vi ignorerar Karenina, så ordnar sig allt till det bästa dock, så njut av Buble och andas lugnt :)
    //Maria

    SvaraRadera
  2. Ja det var ju en mjukstart in i finkulturen ;) Men allt måste vara bättre än Kill Bill! HU!/Susanne

    SvaraRadera

LinkWithin

Blog Widget by LinkWithin