tisdag 10 november 2015

Att alltid ha stenkoll





Ett blogginlägg.
Så tänkte jag.
Jag hade till och med gått och filat på det länge, som i flera dagar.
Andan föll helt enkelt på och ja, vad ska jag säga. Det sista inlägget i Juli, visserligen i år men på tok för länge sedan. Jorå jag har koll trots att den allmängiltiga uppfattningen bland personer i min omedelbara närhet skulle vara att jag nog inte har det.

Som sagt, jag tänkte skriva ett inlevelsefullt och briljant inlägg om lägenheter, livsavgörande beslut och möjligtvis skulle jag slänga in en bit av Svenska Hollywoodfruar, Bachelor och andra djuplodande ämnen som jag älskar att vältra mig i ;)

Jag hade skrivit ett utkast (läs tre). Det sista betraktade jag som tillräckligt bra för att lämnas för korrekturläsning (som i, "läs och säg vad du tycker men är det inte bra så ljug gärna") Den här inställningen fungerar sällan särskilt bra eftersom jag omger mig med sanningssägare. Gudarna ska veta att jag uppskattar det, det är ju liksom ett måste i livet. Inte alltid så roligt för egot dock, som surar lite ibland. Det sätter sig ett hörn som en skitsur liten flicka med rufsigt hår, fräknar, trulig min, uppdragna knän och armarna i kors och tittar på personen i fråga med onda ögat.

Jag behövde naturligtvis några fina bilder till det här blogginlägget. Bilder som jag tänkt ut och sett i huvudet och ni må tro att det skulle ha blivit helt fantastiskt ;)
I helgen när jag var uppe i Stockholm så tog jag med kameran hem och den bärbara datorn då jag oförhappandes blivit av med den stora. Helt plötligt så gick den sönder och jag fick panik. Och då snackar vi panik som i att

"INTE DISKKRASCH INTE DISKKRASCH INTE DISKKRASCH"

var det enda som studsade omkring innanför skallbenet. Lite som en gigantisk flipperkula.

Jag slet åt mig telefonen och ringde till George och det tog inte alls lång stund för honom att reda ut vad det var jag egentligen ville, i telefon 50 mil bort. Jag menar jag är ju en lugn och sansad person som på ett mycket tydligt sätt kan förmedla information på ett kärnfullt och lättförståeligt sätt.

Så när han intet ont anande plockar upp telefonen och svarar och hans älskling skriker med panik i rösten
"MIN DATOR HAR GÅTT SÖNDER
DEN. HAR. GÅTT. SÖNDER.
HÖR DU VAD JAG SÄGER!!?"

Han förstår naturligtvis direkt vad klockan är slagen. Jag menar hur mycket mer kärnfullt kan det bli? Det är mycket möjligt att det tog en liten stund och en tredje person som är något av en virtuos på Mac'ar att liksom reda ut trådarna i det ovanligt klara och tydligt framförda budskapet. Det visade sig att det inte var så farligt som jag trodde, bara grafikkortet och det går på garantin, men jag blev av med datorn under en vecka.

Så när jag kom hem från Stockholm och hoppsastegar och tänker att nu minsann ska det bli århundradets blogginlägg, och kommer på att jag har glömt nätkabeln till min Macbook i Stockholm så tänker jag, som den lugna och sansade person jag är, att hey det kunde vara värre. Jag får helt enkelt skriva rysligt fort så att jag hinner innan batteriet tar slut.
När jag i nästa tankevarv kommer på att jag också har glömt kabeln till kameran att överföra bilder med, så är det möjligt att den sansade personen tog en liten rast och att det undslapp mig en och annan liten svordom.

Nu sitter jag här och skriver så att tangentbordet glöder och fristajlar lite med bilderna, inget för avancerat, ingen uppstart av tunga redigeringsprogram, inget som drar för mycket batteri, med en skärm som är mörk för att inte dra för mycket ström.
Men koll det har jag. Stenkoll.
Hela tiden.
Så det så.
Att jag fick skriva om något annat det hade jag ju ändå tänkt göra ;)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

LinkWithin

Blog Widget by LinkWithin