måndag 10 september 2018

Ibland skaver livet lite extra.



Varit vaken i natt, jag tror att det är dom jävla hormonerna. I bilen, har radion under natten, magiskt bytt kanal till Vinyl FM. – ”Vad är det för skitmusik dom spelar på Mix Megapol helt plötsligt?” Hinner jag tänka innan rösten i högtalaren avslöjar vilken kanal jag lyssnar på. Idag badar jag i svett innan jag ens tagit ett steg utanför ytterdörren, värmevallningarna verkar gå på överväxel när jag sovit dåligt, det svallas i parti och minut. Jag drömmer om att ligga naken i snö, knapra hormontabletter som godis och raka av mig det tjocka långa håret som är varmt som en yllemössa. Det är en sån dag, när min inre dialog svämmar över med svordomar och tillmälen och behovet av att göra obscena gester till andra bilförare är inget mindre än tvingande och reflexmässig. Ingen impulsstyrning den här måndagen. Östrogenet når bottennoteringar och dessutom tror jag att jag har PMS. Det är inbördeskrig i Hormonlandet, och idag är dagen då trupperna drabbar samman på slagfältet.

Jag brukar kunna behärska mig i rusningstrafiken, det är ju liksom inte mycket att göra någonting åt. Ingen idé att slösa energi på det. Jag dricker mitt kaffe och äter en smörgås med vänsterhanden medan jag lyssnar på Mix Megapol. Så gör jag på morgonen i köerna, lugnt och skönt. Ingen ilska, inga svordomar, inget svallande humör.

Det är ju alltid mycket trafik på morgonen men idag verkar det vara extra många bilar ute. Bilar med förare som inte vet hur man använder blinkers. På en måndag med sömnskuld och hormonnivåer från helvetet. Jag står i en korsning och väntar på att en bil ska passera. Plötsligt svänger bilen höger, utan att blinka. Hade han blinkat hade jag kunnat köra ut 20 sekunder tidigare, minst. Att tjäna dom där extra sekunderna känns på något sätt väldigt viktigt just idag. Speciellt när man 100 meter längre fram blir stående vid ett rödljus betydligt längre tid.
Oresonligt och orimligt.

Jag glömmer bort vad jag har i vänstra handen, ”Blinkers din jävla idiot!” skriker jag åt föraren och visar upp min smörgås i fönstret.

När jag närmar mig jobbet känner jag hur en vallning är på ingång. Jag har redan lärt mig att hata känslan och idag är det extra tydligt, dom kommer tätt och skoningslöst. Idag står dessutom vakten vid bommen och stoppar alla bilar. – ”Varför just idag?” Skriker min inre rasande röst med osande svordomar medan jag känner hur svetten bryter fram i hårbotten, böljar ner över pannan, under hakan och i nacken och förflyttar sig i en stor våg nedför kroppen.

Jag har inte fått min tjänstelegitimation än och jag orkar inte för tusende gången (läs, troligtvis bara femte gången) förklara vem jag är och vart jag är på väg. Att jag faktiskt jobbar där, och för tusende gången (troligtvis också bara femte gången) höra svaret – ”jag känner inte igen dig”. Allt medan jag försöker fästa upp håret i nacken, samtidigt som jag försöker slita av mig så mycket kläder och accessoarer jag kan utan att kvalificera mig för en ordningsbot. Jag övermannas av lusten att skrika rakt ut, likt ett monster med huggtänder och dreglande käftar – ”Släpp förbi mig eller dö! Jag hinner som tur är bara tänka tanken innan han tar ett steg åt sidan och vinkar förbi mig med ett outgrundligt uttryck i ansiktet.

Det enda som hjälper idag är kolhydrater. Jag snackar om bröd med mycket smör på och då menar jag ljust bröd, så jävla ljust att du måste ha solglasögon på dig när du äter. Och inget lätt hittepå margarinskit utan Bregott eller ännu bättre, riktigt extrasaltat Smör.

Dessutom har jag strumpor som ligger som en korv under hålfoten idag.


I mitt nästa liv ska jag kräva att få bli man.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

LinkWithin

Blog Widget by LinkWithin