måndag 10 september 2018

Ibland skaver livet lite extra.



Varit vaken i natt, jag tror att det är dom jävla hormonerna. I bilen, har radion under natten, magiskt bytt kanal till Vinyl FM. – ”Vad är det för skitmusik dom spelar på Mix Megapol helt plötsligt?” Hinner jag tänka innan rösten i högtalaren avslöjar vilken kanal jag lyssnar på. Idag badar jag i svett innan jag ens tagit ett steg utanför ytterdörren, värmevallningarna verkar gå på överväxel när jag sovit dåligt, det svallas i parti och minut. Jag drömmer om att ligga naken i snö, knapra hormontabletter som godis och raka av mig det tjocka långa håret som är varmt som en yllemössa. Det är en sån dag, när min inre dialog svämmar över med svordomar och tillmälen och behovet av att göra obscena gester till andra bilförare är inget mindre än tvingande och reflexmässig. Ingen impulsstyrning den här måndagen. Östrogenet når bottennoteringar och dessutom tror jag att jag har PMS. Det är inbördeskrig i Hormonlandet, och idag är dagen då trupperna drabbar samman på slagfältet.

Jag brukar kunna behärska mig i rusningstrafiken, det är ju liksom inte mycket att göra någonting åt. Ingen idé att slösa energi på det. Jag dricker mitt kaffe och äter en smörgås med vänsterhanden medan jag lyssnar på Mix Megapol. Så gör jag på morgonen i köerna, lugnt och skönt. Ingen ilska, inga svordomar, inget svallande humör.

Det är ju alltid mycket trafik på morgonen men idag verkar det vara extra många bilar ute. Bilar med förare som inte vet hur man använder blinkers. På en måndag med sömnskuld och hormonnivåer från helvetet. Jag står i en korsning och väntar på att en bil ska passera. Plötsligt svänger bilen höger, utan att blinka. Hade han blinkat hade jag kunnat köra ut 20 sekunder tidigare, minst. Att tjäna dom där extra sekunderna känns på något sätt väldigt viktigt just idag. Speciellt när man 100 meter längre fram blir stående vid ett rödljus betydligt längre tid.
Oresonligt och orimligt.

Jag glömmer bort vad jag har i vänstra handen, ”Blinkers din jävla idiot!” skriker jag åt föraren och visar upp min smörgås i fönstret.

När jag närmar mig jobbet känner jag hur en vallning är på ingång. Jag har redan lärt mig att hata känslan och idag är det extra tydligt, dom kommer tätt och skoningslöst. Idag står dessutom vakten vid bommen och stoppar alla bilar. – ”Varför just idag?” Skriker min inre rasande röst med osande svordomar medan jag känner hur svetten bryter fram i hårbotten, böljar ner över pannan, under hakan och i nacken och förflyttar sig i en stor våg nedför kroppen.

Jag har inte fått min tjänstelegitimation än och jag orkar inte för tusende gången (läs, troligtvis bara femte gången) förklara vem jag är och vart jag är på väg. Att jag faktiskt jobbar där, och för tusende gången (troligtvis också bara femte gången) höra svaret – ”jag känner inte igen dig”. Allt medan jag försöker fästa upp håret i nacken, samtidigt som jag försöker slita av mig så mycket kläder och accessoarer jag kan utan att kvalificera mig för en ordningsbot. Jag övermannas av lusten att skrika rakt ut, likt ett monster med huggtänder och dreglande käftar – ”Släpp förbi mig eller dö! Jag hinner som tur är bara tänka tanken innan han tar ett steg åt sidan och vinkar förbi mig med ett outgrundligt uttryck i ansiktet.

Det enda som hjälper idag är kolhydrater. Jag snackar om bröd med mycket smör på och då menar jag ljust bröd, så jävla ljust att du måste ha solglasögon på dig när du äter. Och inget lätt hittepå margarinskit utan Bregott eller ännu bättre, riktigt extrasaltat Smör.

Dessutom har jag strumpor som ligger som en korv under hålfoten idag.


I mitt nästa liv ska jag kräva att få bli man.

fredag 20 november 2015

Att ha en rekryteringsdag med fokus på tjejer





















Ett 80-tal gäster, med fokus på tjejer, fick under en dag möjlighet att prova på hur det kan vara att jobba som sjöman.

En väldigt lyckad dag till sjöss som bjöd på många skratt, mycket information och ett tillfälle att bekanta sig med den utrustning som finns ombord på ett fartyg.
Dom fick känna på hur tyngden av ett kroppskydd känns, hur jobbigt det är att ha en rökdykutrustning på sig och sen försöka föreställa sig hur det kan vara att ge sig in i ett rökfyllt varmt utrymme vid brand. Dom fick också känna på några av de finkalibriga vapen som hör till den personliga utrustningen i Försvarsmakten.
På en station var det filmvisning och information om insatser HMS Carlskrona varit med på, bland annat i Adenviken.

Förhoppningsvis har vi rekryterat några nya blivande kvinnliga sjömän i det här gänget.
Det finns ingen bättre reklam än människor som tycker att dom har världens bästa jobb. Besättningen tog sig an uppgiften med bravur och informerade om de olika yrken som finns ombord och visade runt på fartyget. jag tror inte att det var någon som var missnöjd med dagen när vi till slut kom in till kaj och förtöjde i solnedgången.

fredag 3 april 2015

Att sakna något





Det är klart att jag saknar det.
Fotograferandet, skapandet.
Det är ju på något sätt att leva.
Idéerna man har
att försöka förverkliga dom
den kreativa processen
frustrationen när det inte blir som man vill
lyckan när man sitter med bilderna och hittar dom där guldkornen
där man inte förväntade sig att hitta något alls
mitt bland allt det utdömda
det som i första sorteringen valdes bort
någonstans där hittar man känslan
den man letade efter
den som slår an en sträng
den som inte går att locka fram





För att inte tala om när man får träffa sådana här knallhattar
Världens svåraste modeller..
barn






onsdag 11 mars 2015

Numera så sällsynt att det borde vara fridlyst








Jag vet...
jag vet, att det har varit tyst väldigt länge, ända sedan november.
Blogginläggen är så sällsynta att dom borde vara fridlysta.
Jag har försökt men jag finner inte lusten.
Lusten finns inte, vare sig för fotografering eller historieberättande.
När jag sätter mig och försöker så är det tomt.
Jag letar men jag hittar henne inte.
Hon, den där kvinnan som för två år sedan var så glad och livlig.
Hon som renoverade torp i parti och minut, hojtade efter rödtjut, och skrev roliga blogginlägg om precis ingenting.

När jag läser inläggen idag så skrattar jag själv högt och förundras och tänker... hon har talang den där personen, hon är rolig och kan berätta, jag undrar var hon blev av?
Jag känner inte igen henne.. hon som skrivit, hon är en främling idag, jag hittar henne inte.
Jag letar men hon står inte att finna.

Kanske kommer hon tillbaka, kanske inte, kanske har det passerat för mycket vatten under broarna.

Ni som har följt mig på Instagram vet att jag har bytt jobb och bostadsort.
Mitt i livet kände jag att jag var tvungen att göra en omstart.
Jag har flyttat 30 mil söderut och flyttat in i en helt fantastisk lägenhet och jobbar numera med bemanning och personalfrågor i Marinen.
Jag har bytt flygplan mot båtar.

Kanske är det också det bloggen behöver... en omstart.
Kanske behöver den flyttas till en annan plats.
Något nytt, en omstart.
Kanske.

Jag ska rådgöra med henne, hon den där kvinnan som kanske finns någonstans därinne.
Hon som kanske kommer fram igen när omstarten gjort det den ska.
När tiden har utövat sin magi.
Hur lång den tiden blir har jag inte en aning om.
Tiden är ju så beroende av en hel massa parametrar..
ungefär som när man bakar världens godaste paj
Man får helt enkelt fristajla lite.

Jag kommer att dyka upp här.. kanske inte så ofta, men det är ni ju gudbevars inte så bortskämda med nu för tiden.


Ha en fin fortsättning på veckan och en trevlig helg.
Kram
Karin

söndag 9 november 2014

Att få ett uppdrag













För en tid sedan kom Mattias och frågade mig om jag inte kunde fota honom och hans flickvän.
Han ville att det skulle bli en överraskning.
Han ville ge henne bilderna i present på hennes födelsedag.

Så under förespegling att jag behövde träna porträttfotografering och behövde bilder till min portfolio hade vi en riktigt rolig timme när jag försökte fånga dom på bild.
Tidvis var det en utmaning och rörelseoskärpan är mer regel än undantag. Men det är också dom bilderna man ler och blir glad innombords när man ser.
Den oförställda glädjen och kärleken.


----------------------

Some time ago, Mattias asked me if I could take pictures of him and his girlfriend.
He wanted it to be a surprise.
He wanted to give her the pictures as a present for her birthday.

So under the pretense that I needed to practice portrait photography and needed images to my portfolio, we had a really fun hour when I tried to capture them both in the same frame.
At times it was a challenge and blurriness is more the rule than the exception.
But there are also those pictures that makes you smile and feel happy.
The undisguised joy and all the love.



Ha en fin söndag!
Hugs

LinkWithin

Blog Widget by LinkWithin