fredag 20 november 2015

Att ha en rekryteringsdag med fokus på tjejer





















Ett 80-tal gäster, med fokus på tjejer, fick under en dag möjlighet att prova på hur det kan vara att jobba som sjöman.

En väldigt lyckad dag till sjöss som bjöd på många skratt, mycket information och ett tillfälle att bekanta sig med den utrustning som finns ombord på ett fartyg.
Dom fick känna på hur tyngden av ett kroppskydd känns, hur jobbigt det är att ha en rökdykutrustning på sig och sen försöka föreställa sig hur det kan vara att ge sig in i ett rökfyllt varmt utrymme vid brand. Dom fick också känna på några av de finkalibriga vapen som hör till den personliga utrustningen i Försvarsmakten.
På en station var det filmvisning och information om insatser HMS Carlskrona varit med på, bland annat i Adenviken.

Förhoppningsvis har vi rekryterat några nya blivande kvinnliga sjömän i det här gänget.
Det finns ingen bättre reklam än människor som tycker att dom har världens bästa jobb. Besättningen tog sig an uppgiften med bravur och informerade om de olika yrken som finns ombord och visade runt på fartyget. jag tror inte att det var någon som var missnöjd med dagen när vi till slut kom in till kaj och förtöjde i solnedgången.

tisdag 10 november 2015

Att alltid ha stenkoll





Ett blogginlägg.
Så tänkte jag.
Jag hade till och med gått och filat på det länge, som i flera dagar.
Andan föll helt enkelt på och ja, vad ska jag säga. Det sista inlägget i Juli, visserligen i år men på tok för länge sedan. Jorå jag har koll trots att den allmängiltiga uppfattningen bland personer i min omedelbara närhet skulle vara att jag nog inte har det.

Som sagt, jag tänkte skriva ett inlevelsefullt och briljant inlägg om lägenheter, livsavgörande beslut och möjligtvis skulle jag slänga in en bit av Svenska Hollywoodfruar, Bachelor och andra djuplodande ämnen som jag älskar att vältra mig i ;)

Jag hade skrivit ett utkast (läs tre). Det sista betraktade jag som tillräckligt bra för att lämnas för korrekturläsning (som i, "läs och säg vad du tycker men är det inte bra så ljug gärna") Den här inställningen fungerar sällan särskilt bra eftersom jag omger mig med sanningssägare. Gudarna ska veta att jag uppskattar det, det är ju liksom ett måste i livet. Inte alltid så roligt för egot dock, som surar lite ibland. Det sätter sig ett hörn som en skitsur liten flicka med rufsigt hår, fräknar, trulig min, uppdragna knän och armarna i kors och tittar på personen i fråga med onda ögat.

Jag behövde naturligtvis några fina bilder till det här blogginlägget. Bilder som jag tänkt ut och sett i huvudet och ni må tro att det skulle ha blivit helt fantastiskt ;)
I helgen när jag var uppe i Stockholm så tog jag med kameran hem och den bärbara datorn då jag oförhappandes blivit av med den stora. Helt plötligt så gick den sönder och jag fick panik. Och då snackar vi panik som i att

"INTE DISKKRASCH INTE DISKKRASCH INTE DISKKRASCH"

var det enda som studsade omkring innanför skallbenet. Lite som en gigantisk flipperkula.

Jag slet åt mig telefonen och ringde till George och det tog inte alls lång stund för honom att reda ut vad det var jag egentligen ville, i telefon 50 mil bort. Jag menar jag är ju en lugn och sansad person som på ett mycket tydligt sätt kan förmedla information på ett kärnfullt och lättförståeligt sätt.

Så när han intet ont anande plockar upp telefonen och svarar och hans älskling skriker med panik i rösten
"MIN DATOR HAR GÅTT SÖNDER
DEN. HAR. GÅTT. SÖNDER.
HÖR DU VAD JAG SÄGER!!?"

Han förstår naturligtvis direkt vad klockan är slagen. Jag menar hur mycket mer kärnfullt kan det bli? Det är mycket möjligt att det tog en liten stund och en tredje person som är något av en virtuos på Mac'ar att liksom reda ut trådarna i det ovanligt klara och tydligt framförda budskapet. Det visade sig att det inte var så farligt som jag trodde, bara grafikkortet och det går på garantin, men jag blev av med datorn under en vecka.

Så när jag kom hem från Stockholm och hoppsastegar och tänker att nu minsann ska det bli århundradets blogginlägg, och kommer på att jag har glömt nätkabeln till min Macbook i Stockholm så tänker jag, som den lugna och sansade person jag är, att hey det kunde vara värre. Jag får helt enkelt skriva rysligt fort så att jag hinner innan batteriet tar slut.
När jag i nästa tankevarv kommer på att jag också har glömt kabeln till kameran att överföra bilder med, så är det möjligt att den sansade personen tog en liten rast och att det undslapp mig en och annan liten svordom.

Nu sitter jag här och skriver så att tangentbordet glöder och fristajlar lite med bilderna, inget för avancerat, ingen uppstart av tunga redigeringsprogram, inget som drar för mycket batteri, med en skärm som är mörk för att inte dra för mycket ström.
Men koll det har jag. Stenkoll.
Hela tiden.
Så det så.
Att jag fick skriva om något annat det hade jag ju ändå tänkt göra ;)

tisdag 28 juli 2015

Att vara rik







Tänk att få vara rik på människor, personer som berikar livet.
Människor som får hjärtat att svämma över.
Både min egen familj och sådan man har till låns.

Du får 30 minuter, då är jag din, då gör jag exakt som du säger, sa den andra tredjedelen av familjen, mannen jag tillbringar så mycket tid jag kan tillsammans med trots att det skiljer 50 mil.
Vem är jag att tacka nej till ett sånt erbjudande, det är ju inte så att dom haglar över en direkt ;)

Jag förstår att alla inte är helt bekväma med att befinna sig i sökaren. Gudarna ska veta att jag är den första att skriva under på det. Jag försvinner som en avlöning när det ska fotograferas. jag står hundra gånger hellre bakom kameran.

Så nu har jag betat av två tredjedelar av familjen. Den första är den här fina tonåringen som jag fotade häromdagen.
Den andra fina dottern är lite svårflirtad men jag hoppas verkligen att hon kan tänka sig att stå framför kameran någon dag.

torsdag 23 juli 2015

Att göra det som krävs











Gårdagens kreativa projekt.
En vacker tonåring framför kameran.



Jag har semester, har haft i två veckor nu.
Det vet vi vad det betyder.
Jag är rastlös så att det kryper i kroppen och hjärnan är utvilad och sysslolös.
Jag är ju inte någon vidare semesterperson.. jag blir rätt så, hur ska jag säga.. besvärlig.
I den bästa av världar när det är fint väder, varmt och soligt och härligt, så kan jag hålla mig på mattan genom att åka och bada och ligga och sola, sitta ute på kvällarna och bara ha det skönt.
Men nu lever vi ju inte i de bästa av världar, i den där utopin som vi brukar dagdrömma om.
Nej, för den här sommaren kommer det en itsibitsi liten touch av nederbörd. Av tio dagar regnar det åtta.
Jag måste alltså för min egen mentala hälsa och den mentala hälsan hos dom som behöver vistas omkring mig när jag är ledig, hitta på något att göra.

Så nu har jag bestämt.
Varje dag ska jag fota och redigera.
Så att hjärnan får någonting att sysselsätta sig med.
Även fast lusten inte finns och det regnar varenda förbenade j-a dag.
Måste.
Basta.

fredag 3 april 2015

Att sakna något





Det är klart att jag saknar det.
Fotograferandet, skapandet.
Det är ju på något sätt att leva.
Idéerna man har
att försöka förverkliga dom
den kreativa processen
frustrationen när det inte blir som man vill
lyckan när man sitter med bilderna och hittar dom där guldkornen
där man inte förväntade sig att hitta något alls
mitt bland allt det utdömda
det som i första sorteringen valdes bort
någonstans där hittar man känslan
den man letade efter
den som slår an en sträng
den som inte går att locka fram





För att inte tala om när man får träffa sådana här knallhattar
Världens svåraste modeller..
barn






LinkWithin

Blog Widget by LinkWithin