onsdagen den 23:e april 2014

Sophie och Johans dag









Ibland har jag förmånen.
Att få föreviga någons dag.
Jag fick följa Sophie och Johan när dom sa Ja till varandra.
En ynnest att få fånga några ögonblick av lycka.
Något som kan bevaras för framtiden.
Något att se tillbaka på och minnas för brudpar, familj och vänner.



Sometimes I am privileged. 
I had the opportunity to follow Sophie and Johan when they said Yes to each other. 
A privilege to catch a few moments of happiness. 
Something that can be preserved for the future. 
Something to look back on and remember for the bridal couple, family and friends.


Love you all
Karin

onsdagen den 16:e april 2014

Att vara lyckligt lottad







Ibland har man det helt enkelt så bra att man måste nypa sig i armen.. upprepade gånger.
Blåmärkena får man helt enkelt stå ut med, ett billigt pris att betala ;)

Vi, jag och min kollega hade förmånen att få åka till Lappland, närmare bestämt Abisko och hälsa på våra flyglärare när dom övade fjällflyg. En utbildning i verksamheten kan man säga. Det blir enklare för oss att stötta från hemmaplan om vi vet vad dom gör.

Och ja vad ska jag säga... jag saknar nästan ord och den här upplevelsen är svår att skriva någonting vitsigt och kvickt om. Det var helt enkelt..

Fantastiskt
Underbart
Once in a lifetime
Magiskt

Jag satte ihop en liten film med några utav bilderna, jag tror att den får stå för orden.








My colleague and I got to go to Lapland in northern Sweden.
It was a work related trip to learn aboute what our flight instructors do.
And it was an amazing, magic and a once in a lifetime experience.
We were given the opportunity to join when our flight instructors flew the helicopters in the mountains.



I wish you all a happy holiday!
Hugs
Karin

torsdagen den 27:e februari 2014

The love story continues






God kväll i stugorna.
Sitter och sliter med bilder, mest och främst för mitt eget höga nöje just nu.
Ringer in Johanna i tid och otid, till och med så ofta att jag, per sms, fick hennes arbetsschema när hon tröttnade på att jag frågade hundra gånger, om och om igen ;)

Det här är det roligaste jag vet, jag älskar det.
Hela processen, att plötsligt slås av en idé som pockar på uppmärksamhet.
Den intensiva tankeprocess som följer, när man går och funderar på den hela tiden, hummande och pratande med sig själv.
Lägger till och plockar bort och utvecklar idén i huvudet.
Sedan förverkligandet.. blev det som man tänkt eller till och med bättre..
Efterarbetet.. ja inte städandet och undanröjandet då, nejvetnivad.. det kan jag verkligen vara utan.. 
Nej, jag pratar om arbetet med bilden, att få den att någorlunda efterlikna idén man hade, bilden som dök upp i hjärnan och väsnades och inte vill lämna en ifred.

Jag älskart
Mina grannar också,
som får lyssna på skönsång hela kvällarna när jag sjunger duett framför datorn med olika godingar varje kväll ;)



This is the best thing I know, I love it.
The whole process, suddenly struck by an idea that demands attention.
The intense thought process when you go around developing the idea in the head.
Then, the realization, was it a success or even better than I thought it would be.
Afterwards, in photoshop, trying to get it to somewhat mimic the idea I had, the image that popped up in the brain making noise and did not want to leave me alone.

Best ever :)
My daughter is the model who always answers the call from the Mother with the acing idéas.



Have a fab weekend!
Hugs
Karin

onsdagen den 5:e februari 2014

En kärleksaffär


Det barnet, det barnet...
Jag är glad att jag har en flexibel och medgörlig modell.
Jag passade på när hon var hemma hos mig på en snabbvisit.

Kom, kom.. jag ska bara..
jag måste prova en grej.. (mumlar om mina nya blixtar)
sätt dig här och titta åt det hållet.. (pekar lite disträ)

Jamen, jag har inte.. du vet smink och kläder och sånt...

Äh strunt i det, det gör inget.. jag ska bara prova....


Jag har en kärleksaffär med mina studioblixtar.
Jag älskar dom...





I am in love with my new studio flashes.

My daughter is the one who must endure my new love affair.
I am fortunate that she does not mind... att all :)


måndagen den 20:e januari 2014

Att ha skilda viljor



Jag har turen att höra till de personer som nästan aldrig blir sjuka.
Jag brukar tänka på det med tacksamhet, inte medvetet varje dag som jag kanske borde, utan jag går snarare omkring med en ständig lite diffus känsla av tacksamhet för mitt immunsystem, en känsla som dröjer sig någonstans i mitt medvetande.
När jag vid något sällsynt tillfälle blir sjuk så blir det dock uppenbart att jag är lika dålig på det, som på att vara ledig.

Njurbäckeninflammation. Det hade jag aldrig reflekterat över.
Visst får man som kvinna mer eller mindre ofta blåskatarr men jag har alltid klarat mig med egenvård. Tranbärsdricka, massor med vatten och kaffe för att skölja runt i systemet :)

Den här gången funkade inte det.
Jag åkte till VC i fredags, City Akuten i Linköping, den ska ni akta er för.
Jag fick inte träffa någon Läkare utan en sjuksköterska som upplyste mig om att dom skulle ha "frågestund" med doktorn på eftermiddagen och efter det skulle hon återkomma till mig.
Visserligen visade provresultatet enbart vita och röda blodkroppar men eftersom jag hade haft besvär så pass länge skulle jag få penicillin. Ett recept skulle finnas att hämta på apoteket efter 17.

Under dagen blev jag ganska snabbt sämre, jag började få ont i njurarna och blev tröttare och tröttare. Jag jobbade färdigt, åkte hem och gick sedan till apoteket och cirkulerade där inne i väntan på att klockan skulle bli fem så att jag kunde hämta den hett efterlängtade medicinen.

Det fanns inget recept...

På kvällen blev jag ännu sämre, började frysa och fick ondare och värre besvär så jag ringde till sjukvårdsupplysningen och frågade försiktigt om jag kunde vänta tills på måndag eller vad jag skulle göra.
Jag skulle återkomma på morgonen när jourmottagningen öppnat för att en Läkare där skulle kunna signera receptet, eftersom det var därför det fastnat och inte gått iväg, trodde sköterskan jag pratade med. Hon avslutade med att säga, med sträng röst, blir du sämre under natten så åker du in akut!

Natten gick bra och på morgonen ringde jag och fick veta att det inte fanns något recept skrivet och inte heller någon notering om något provsvar varför Läkaren på jourmottagningen inte kunde göra något. Jag fick en tid då jag fick komma på besök på jourmottagningen.

Jag hade full pott i provsvar, allt du kan ha, och förhöjt hb.
Väldigt ont vid tryck och dunk på njurarna.
Jag klarade mig med en hårsmån från att bli inlagd med antibiotika i dropp.

Jourläkaren var inte särskilt imponerad av City Akuten och upplyste mig om att den medicin som Läkaren där hade tänkt skriva ut ändå inte hade hjälpt mig eftersom den var för svag och helt fel.

Nu sitter jag här hemma och funderar.
Det enda jag kan göra.
Hjärnan är villig men kroppen är svag ;)
Kroppen ligger i en hög där den hamnar, i soffan eller sängen eller tvärs över en fåtölj medan hjärnan fortfarande håller ställningarna och tänker ut idéer som kroppen vägrar fullfölja.

Hjärnan:
Hörrö kroppen, ska vi inte ta och gå ut i köket och hämta lite vatten, jag har noterat att du är lite törstig?!

Kroppen:
Va?! Är du störd eller?! Jag flyttar mig inte en millimeter, fattar du vad jag måste mobilisera för att röra på musklerna?!

Hjärnan:
Jamen ska vi inte ta och ändra liggställning i alla fall, jag märker att en arm börjar domna..?

Kroppen:
Är du dum? Den får dö och ramla av! jag ligger kvar det gör jävligt ont i njurarna om jag flyttar på mig!!

Hjärnan:
Ska vi inte ta och gå ut en stund, lite frisk luft du vet, gå lite sakta runt huset bara, va, vad säger du?

Kroppen:
HAHAHAHAHAHAHAHA!!!
Hellre dör jag av syrebrist.


Någonstans tänker jag att om jag fått träffa en Läkare direkt, vilket jag aldrig varit med om att man inte får trots att provsvaren inte visar särskilt alarmerande värden, så kanske det här hade upptäckts vid lite hederligt handfast dunkande på njurarna redan på fredag förmiddag.

Nu ska vi se om den där hjärnan kan få kroppen att gå ut i köket och äta någonting.


Hjärnan:
Du, kroppen.. vi kanske ska ta något att äta. Jag noterar att det kurrar i magen, vi behöver lite näring, protein till immunförsvaret och så, läkning du vet..

Kroppen:
You wish.. vi kan ju alltid tugga på den där armen som ändå håller på att dö, den är ju på behändigt avstånd.


Kram
Karin

LinkWithin

Blog Widget by LinkWithin